Jag har en liten svaghet. En person. En man. Han heter Mick Jagger.

Det är svårt att förklara vad det är, men jag bara älskar honom. Hans sätt att röra sig på scenen får mitt hjärta att klappa till, hans röst får håret att resa sig på kroppen och att se honom tillsammans med David Bowie i den här musikvideon får mina äggstockar att skrika!

Har två låtar som jag älskar, Seventeen och 17, ja ni ser ju mönstret där^^

Det är mina "Feelgood-låtar" just nu. Just för att 17 var en så bra ålder för mig. Det hände otroligt mycket under höst/vinter 2012 och vår/sommar 2013, då jag var just 17 år.
Man brukar ju säga att 17 är en meningslös ålder, en mellansiffra där det inte händer någonting. I mitt fall är det verkligen inte så. Jag älskar 17!
Jag tog ett stort steg och flyttade själv ner till Stockholm där jag inte kände någon, vilket jag är väldigt stolt över. Och jag hittade liksom mig själv på vägen, på bara ett år har jag utvecklats enormt som person och jag tycker mycket bättre om mig själv nu än innan. Även om jag inte längre är 17 år.

Just de här dagarna är sådana dagar som jag inte orkar någonting, onsdagar, ett ständigt återkommande problem. Grejen är inte att jag inte är i skolan, jag åker alltid hit på morgonen och går på lektionen fastän jag tycker att det är pisstråkigt. Det borde räcka. Men nej.

Min lärare gnäller, säger att jag måste jobba, börja lämna in uppgifterna som jag inte har gjort. Annars kommer han inte att kunna sätta ett betyg på mig. Skitsamma. Jag orkar inte, jag bryr mig inte. Jag orkar inte bry mig.

Grejen kanske inte är det att jag är lat, vilket det säkert framstår som. Om jag hade kunnat så hade jag väl gjort det jag skulle göra. Men jag kan inte.
Jag har svårt för att ta tag i saker och få det genomfört, jag har svårt för att plugga och hänga med i skolan. Det har inte alltid varit så, när jag var yngre kunde jag tycka om skolan ibland. Men så hände det någonting. De första tecknen kom när jag började högstadiet, i sjuan, när vi skulle ha matte så slog det slint. Jag förstod ingenting, hängde inte med, halkade efter, jobbade inte på letkionerna, hade en lärare som gnällde och tjatade. Men vad skulle jag göra?? Jag kunde verkligen inte jobba.

Tills att jag började åttan så försökte man åtgärda det problemet genom att sätta mig i en liten grupp, vi var 8-9 tjejer som fick sitta i ett ganska litet klassrum med en lärare som gjorde sitt bästa för att hjälpa oss.
Det blev väl bättre på det sättet att jag kunde klara mig någorlunda, men jag behövde ju fortfarande sjukt mycket hjälp. Det är ju självklart att allting inte står rätt till när en lärare måste sitta med och hjälpa till med varenda tal. Det spelar liksom ingen roll att man använde samma räknesätt på två uppgifter, när det var nya siffror och tal så försvann allting. Jag hade ingen koll.
Det var nog då som jag förstod att jag hade Dyskalkyli. Jag har misstänkt detta sedan i åttan, men fortfarande inte fått det bekräftat. Jag kan säga att jag var 14 år när jag gick i åttan, nu är jag 18. I 4 år har jag alltså gått runt utan att få hjälp att göra en utredning på detta. Högstadieskolan hade inte tid med mig, och eftersom att jag nu går gymnasiet i Stockholm så får jag inte göra en utredning. Det kan bara göras i hemkommunen, vilket är Gagnef, och Gagnefs kommun bekostar inte en sådan utredning. Sådan är situationen.

Dyskalkyli alltså, det kan verkligen ställa till det. Mer än vad man tror. Eftersom att jag haft sådana enorma problem med just matte så har jag alltid varit tvungen att lägga dubbelt så mycket energi på det som någon annan. Jag har fått kämpa för att bli godkänd, vilket inte varit helt enkelt.
Eftersom att det tar sådan otrolig energi på mig för att klara av en mattelektion så har det inte funnits energi kvar till de andra lektionerna. MIna lärare har alltid sagt att jag kanske måste fokusera mest på matten, att jag klarar mig i det andra ändå. Men det visar ju sig tydligt nu att så är inte fallet.

Jag hänger inte med, jag kan ingenting, jag orkar inte göra någonting. Jag går andra året på gymnasiet nu, och jag klarade inte av mattekursen i ettan, den måste jag göra klart nu.
Jag förstår inte hur jag ska klara av att göra det, när jag redan ligger efter i så mycket annat. Det kommer inte dröja länge innan det blir som det varit de senaste 4 åren, samtal mellan lärare, mentor och föräldrar. De ska sitta där och förklara hur viktigt det är att jag gör alla uppgifter och att jag inte får betyg annars.

Tror ni inte att jag vet det?? Snälla, jag vet mycket väl att jag är körd i framtiden för att jag inte kommer att bli godkänd. Jag vet att jag inte kommer att få några betyg.
Men om någon bara kunde stanna upp och lyssna i några mintuer så kanske jag skulle få förklara varför det är såhär, och varför det har blivit så från första början.

Det är inte bara mitt fel, om jag hade kunnat det så hade jag väl varit en toppstudent såklart. Men nu kan jag inte det, jag är inte den typen av människa helt enkelt. Jag har koncentrationssvårigheter och jag har dyskalkyli. Det är inte bara upp till mig att se till att saker blir gjorda, skolan har fan ett ansvar.

Egentligen borde jag inte ens komma hit överhuvudtaget.

Hur ska man orka med allting? När jag vet att jag har en hel mattekurs som jag måste klara av, samtidigt som jag ligger efter i massa andra ämnen och inte får någon vidare hjälp i.

Samtidigt händer det saker privat som jag försöker hålla koll på, jag försöker hålla alla tankar i skick men det är inte så lätt. Jag vill inte gå in i detalj på allting som händer, men det har med min familj att göra. Min far, som aldrig kan ta ansvar för någonting. Det är inte rätt att en man som är 60+ ska behöva påminnas av sin 18 åriga dotter om saker som är så självklara att ingen borde behöva påminnas om det.

Jag som många andra tittade på Idol igår, och igår fick jag verkligen en ny crush. Jag blev helt förlorad när Jens Hult sjöng The Lion's roar. Redan förra veckan reagerade jag på hur bra han var, då spelade han munspel - och jag älskar munspel.

Alltså jag döööör!!! Hur bra får man vara egentligen!!
Han är så grymt bra. Hans röst är så sjukt jävla sexig. Jag hoppas att Jens vinner hela Idol. Och när han har gjort det så tänker jag gifta mig med honom!!! <3

Ja, nu sitter jag i skolan och har lite tråkigt. Jag vet på riktigt inte vad jag ska göra. Jobba, kanske är ett förslag. Men grejen är att jag är klar med det vi ska göra, enligt mig är jag klar, enligt våran lärare är jag inte det.

Men jag orkar inte skriva någonting mer på det. Vi håller på med ett personligt brev, som vi ska låtsasskicka till en arbetsgivare som att vi sökte jobbet på riktigt.
Det låter en aning flumm tycker jag, men å andra sidan, hur seriös kan en lektion vara på en skola som heter, håll i er nu, Stiftelsen Statsmissionens skola.... hur... tänker... man... där??

Jag förstår verkligen inte, fanns det inga bättre förslag??

Så nej jag sitter och har tråkigt istället och lyssnar på lite gamla låtar.

Och ja, jag gillar den här #spotify funktionen. Så nu behöver ni inte fråga om det.

Måndag igen!! Yay!? Eller jag vet inte. Sitter på tåget nu påväg till skolan, det känns väl okejj. Jag har inga problem med att åka till skolan, förut var jag externt skoltrött men det börjar ge sig lite nu, jag har mina vänner där och dessutom tycker jag att det är kul att sitta och kika på folk, eller på killar kanske man säger. Framförallt en, eller två. Ja det finns två stycken, en M och en Ragnar. Båda väldigt fina, och jag har blivit lite utmanad nu att jag måste ta kontakt med någon av de två. Vi får se hur det blir med den saken.

Annars är det bra, jag ska handla mat efter skolan men glömde pengarna hemma, så det blir först hem och sen tillbaka in till centrum.
Jag är såå bra!! ^^

Ha en bra måndag allihopa och en fin vecka tills vi ses igen <3

Jag har inte uppdaterat på ett tag, det vet jag. Men det känns som att jag har haft så mycket annat för mig så jag har inte riktigt haft tid, lust eller ork till att blogga.

Det har verkligen hänt en hel de i mitt liv den senaste tiden, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Men jag kan ju ta det som alltid ligger högst upp i mina tankar, dag som natt.

Jag ska bli faster! För första gången faktiskt. Moster är jag sedan tidigare, mina två vuxna systrar har barn, men det blir första gången jag blir faster. Min älskade storebror ska bli pappa för första gången, och det finns verkligen inte ord för att beskriva hur otroligt stolt och lycklig jag är över detta.

Min bror har varit med om en hel del och varit långt ifrån guds bästa barn, han var en väldigt strulig tonåring, och det fortsatte väl lite in i 20-års åldern också. Okej han är inte så gammal, han är bara 22, men jag är ändå så otroligt lycklig för hans skull och stolt över att han ska bli pappa och att jag ska bli faster. Det är bland det största som har hänt mitt liv. Jag menar inte att mina syskonbarn som jag har sedan tidigare inte betyder lika mycket, för det gör de absolut. Jag älskar alla lika mycket, men nu är jag äldre och förstår mer. Min äldsta systerdotter föddes liksom 1990, det är 5 år innan jag föddes.

För en vecka sedan så var jag och en kompis iväg och köpte biljetter till One Direction!

Det kanske inte låter så stort, men jo det var riktigt stort. Jag erkänner att jag grät lite när vi hade biljetterna i handen. Jag verkligen älskar One Direction, och jag har aldrig sett dem live, jag längtar så galet mycket tills det är dags. Det är långt kvar, men jag har biljetten här hemma och tittar på den varje dag för att påminna mig själv om att det faktiskt är sant att jag ska få se mina fina pojkar uppträda live. Framför mina ögon!

Louis Tomlinson, Niall Horan, Harry Styles, Liam Payne och Zayn Malik.

Den här låten är så in i helvetes fin, jag älskar Louis när han sjunger sitt solo. Det är så bra så att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag hoppas över allt att bandet spelar just Rock Me på konsterten. Jag kommer gråta <3

Hur kommer det sig att man ibland kommer så bra överens med någon eller några och allting känns bra, och en annan dag får dessa personer en att känna sig ivägen, ovälkommen och jobbig.
Jag är rädd att dom ska tycka det om mig. Det värsta jag vet är folk som är sura på mig och inte säger någonting, bara går runt och tiger.
Då vet jag inte vad jag har gjort för fel. När jag bråkar med min mamma skriker vi, tjafsar och säger saker till varandra som vi senare ångrar. Men det är bättre, för det som ska sägas blir sagt och man slipper undra.
Men just nu vet jag inte, det är som att man går på nålar, stämningen är konstig. Jag pratar men får inga svar. Bara tystnad.